Det glada 60-talet började lägga sig till ro, vaggat av den nya progressiva musikens poeter. Jag hade flyttat till en lägenhet i Västerhaninge söder om Stockholm tillsammans med min familj. En bit ifrån vårt hus i den del av kommunen som i folkmun kallades Svarta kärret höll man på att bygga radhus och vi såg längtansfullt på de där konstruktionerna. Många var tingade redan på förhand så när vi hörde oss för fanns bara gavelhus kvar. De var lite dyrare än de övriga – kostade hela 49.500 kronor.
Jag svalde besviket. Lite pengar fanns i madrassen men de enda inkomsterna kom från krönikor jag skrev för nykteristidningen Accent var fjortonde dag. Men turen var på min sida – Hson Förlag, som gav ut erotisk litteratur i både tidnings- och bokform behövde skribenter. Under några hetsiga sommarmånader skrev jag om samlag tills fingrarna blödde. Vi fick ihop till kontantinsatsen och kunde flytta in i vårt och bankens hus.
Nu gällde det att klara amorteringarna. Jag översatte vilda västernböcker för glatta livet åt B. Wahlströms pocketutgivning men det gav färre slantar än de summor som behövdes. Nog skulle man kanske få bättre inkomster om man själv hittade på berättelser som utspelades i den då så populära westerngenren. Då eliminerades ju inköp av utländskt material och översättningskostnader. Jag satte mig på kammaren och började skissa på ett upplägg. En svensk i vilda västern borde det vara, tyckte jag, eftersom jag var svensk. Efter ett tag kom jag på en pojke som döptes till Johan Hellgren. Han kom från Delsbo i det Hälsingland som innan flytten till Stockholmstrakten varit mina vilda hemtrakter. Där blev en hemsk dag hans mor och hennes arbetsgivare funna mördade och eftersom myndigheterna inte kunde hitta den som begått brottet blev Johan misstänkt. Detta hände i en tid när dödsstraff fortfarande praktiserades i Sverige och Johan ville för allt i livet inte mista huvudet. Han lyckades få reda på vem som var den skyldige och fann att den personen gett sig av till USA. Efter en del förvecklingar lyckades han följa efter och till sist hitta mördaren och göra det som kunde motivera första bokens titel: Hämnaren.
I Amerika kunde han förstås inte heta Hellgren (”Hellgreen, vilken kristen människa har ett namn som betyder Helvetesgrön?) så jag döpte om honom till Kid Hill, eftersom han då fick ett efternamn som var populärt i proggkretsarna eftersom proletärsångaren Joe Hill (också han svensk) var väldigt på modet.
Jag skrev fyra böcker om min hjälte och gick till B. Wahlströms Förlag med dem, men de slog ifrån sig och menade att de hade så många westernmanus på hög att de kunde gödsla med dem. Nedslagen blev jag förstås, men jag gav mig inte utan vandrade vidare till Williams Förlag som också gav ut vilda västernpocket. Jag hade tur. Den dagen jag anlände till förlagshuset i Bromma hade man redaktionssammanträde och skulle bestämma nästa års utgivning. De tog emot mina manuskript och bad mig vänta i korridoren. Där satt jag och läste tidningar, bland annat MAD, som förlaget gav ut. Till sist kom en dam och förklarade att direktörerna bestämt att ge ut mina verk, men att ett namnbyte på huvudpersonen var av nöden. Efter mycket huvudbry hade direktörerna bestämt att min gubbe skulle heta Ben Hogan (det tog lång tid innan jag fick veta att Hogan fanns i verkligheten och var en bejublad amerikansk golfspelare – vilket fick mig att ana vad direktörerna helst sysslade med på arbetstid). Jag fick några dagar på mig att skriva om avsnittet där Hellgren skulle få ett nytt amerikaniserat namn. Det var inte så svårt. En hogan är en indianhydda så jag lät stackars Johan gå vilse en mycket het dag, stappla in i en sådan och falla i dvala. Han hittades av ett gäng cowboys, fick jobb på deras ranch och eftersom han var yngst gav hans det bibliskt klingande namnet Benjamin. Det förkortades till Ben och – presto – därmed var Ben Hogan född.
Williams ville ha tio böcker till att börja med, att ges ut var fjärde vecka (vilket betyder tretton per år) och det tyckte jag inte skulle bli alltför svårt eftersom fyra redan var skrivna. Jag jobbade på och när de första sex var ute på marknaden började försäljningen gå alldeles utmärkt. Serien om Ben Hogan sålde plötsligt mellan 35 och 45.000 per bok och det var inte tal om att jag skulle sluta efter tio böcker. Det blev till sist 56 utgåvor i pocket och alltsammans avslutades efter ett rätt långt uppehåll 1982 när jag lät den då ärrade revolvermannen komma åter till Delsbo i den inbundna boken En främling kommer hem, utgiven av Askild & Kärnekulls Förlag. Väl hemma löste Johan Hellgren ett sista svårt brottsfall innan han lade av sig revolvrarna. Troligen lever han fortfarande på något ålderdomshem i Hälsingland, för jag har inte sett någon dödsannons i lokalpressen. Det är ju så att gamla cowboys aldrig dör – de bara luktar så.
Tidningar & följetonger
Jag, tidningsmakaren
Som nattredaktör på Hälsinge-Kuriren/Söderhamns-Kuriren för drygt 50 år sedan fick jag lära mig att rita tidningssidor, redigera text och sätta rubriker och mellanrubriker. Kuriren och de flesta tidningar på den tiden var så kallade broad-sheets med åtta spalter per sida så det fanns gott om plats för både nyheter och annonser.
När jag småningom hamnade i Stockholm och popsvängen hade jag stor nytta av den erfarenheten. Jag började jobba ihop med Lennart Lindström, också med ett förflutet i tidningsbranschen, som var en karismatisk ”demonpromotor”. Vid sidan av att vara manager för band som Shanes, Moonlighters, Plommons, Annabee Nox och en del soloartiser hade han planer på att också bli en tidningsmogul.
Jag i tidningen Billboard
BILLBOARD
I den vevan hörde den amerikanska branschtidningen Billboard av sig och undrade om jag ville bli deras Sverigekorrespondent. Naturligtvis tackade jag ja och fortsatte med det jobbet, vid sidan av allt annat, i ett par år.
Tillsammans med Lennart Lindström bildade jag bolaget Artist Press Center med säte på Långsjöhöjden i Älvsjö utanför Stockholm och den första riktiga tidning vi gjorde var Idolnytt. Dessutom tillverkade vi fanklubbstidningar åt de grupper vi representerade. Det var knappast helt oproblematiskt rent etiskt men vi försökte faktiskt hålla en rågång mellan de olika uppdragen. Fastigheten i Älvsjö var rymlig och där fanns ett dubbelgarage. I detta byggde Moonlighters en inspelningsstudio och det gjordes en hel del skivor där. Men PR-verksamhet och tidningsmakeri var firmans huvudsysselsättning.
Tidningen Idolnytt
IDOLNYTT
Idolnytt var, som namnet mer än antyder, en tidning som vände sig mot dem som hade tidens popartister som husgudar. Den fylldes av stora färgbilder och artiklar som mest tog upp den glamourösa sidan av artisternas tillvaro.
Tidningen Press-stop
PRESS-STOPP
För att balansera detta startade vi tabloidtidningen Press-Stopp med avsikt att lite mer kritiskt studera den tidens nöjesvärld. Den skulle likna engelska New Musical Express och gjorde väl det också emellanåt.
Tidningen Titelbladet
TITELBLADET
För min del var poptiden förbi mot slutet av 60-talet. Då växte sig den politiska medvetenheten stark och att vara medveten på den tiden betydde att man skulle stå långt åt vänster. Musiken skulle också vara progressiv. Med detta menades att texterna måste vara kritiska mot samhällsstrukturerna och att alla människor skulle delta i spelandet. Trots det ska erkännas att det fanns bra orkestrar även på den kanten. Jag hoppade emellertid av showbiz och började försörja mig på att skriva och översätta böcker.
I samband med att jag gjorde översättningar åt B. Wahlströms Förlag och skrev en reklambok åt dem kom idén upp att förlaget skulle producera en tidning som promotade deras produkter. De bad mig göra den, vilket jag gärna ställde upp på. Efter en del diskussioner kom det rätt tunna bladet att få namnet Titelbladet. Det blev inte så många nummer men de som gjordes var jag ganska nöjd med.
Tidningen Hel-Garv
HEL-GARV
Jag hann med att gifta och skilja mig, bosätta mig i Vallentuna och i samband med separationen hamna i en villa i Mariehäll i Bromma. Den ägdes av Leif Malmborg, en man jag jobbat ihop med på Långsjöhöjden, som nu drev tidskriftsförlaget Malmborg & Hedströms Förlag. Han gav ut tidningen Hel-Garv, en skrift som innehöll smått ekivoka roliga historier och skämtteckningar av ofta rätt hög kvalitet och han hade bett mig ta över redaktörsskapet för den. Det var en festlig sak att jobba med och jag hade en utmärkt medarbetare i Curre Dahlgren, tecknare och idéspruta som gjorde omslagen. Jag valde bilder och texter och skrev små fåniga ”vilseledare”, parodier på tidens sexupplysare Inge & Sten (våra döptes till Signe & Sven), randade kåserier och ingen hindrade ens de värsta infallen.
Tidningen Hel-Knäpp
HEL-KNÄPP
Svenska MAD var en tidning med hög status i skämtbranschen. Jag kände både chefredaktören Kell Ståhl och deras idémakare Lasse O’Månsson. En sån tidning skulle vara kul att göra tyckte både jag och Leif Malmborg så vi spånade fram namnet Hel-Knäpp och en tid senare fanns detta blad i svenska tidningsställ. Tyvärr blev den inte särskilt långlivad.
Tidningen Vårens stora fräckisalbum
VÅRENS STORA FRÄCKISALBUM
Den här typen av skämttidningar tycktes ha ett sista förbrukningsdatum och detta närmade sig med stormsteg. Vi rensade våra lådor och i sista stund, innan genren var alldeles död, publicerades de sista roliga historierna och läbbiga vitsarna i Vårens stora fräckisalbum.
Tidningen Helg-Extra
HELG-EXTRA
Malmborg ville göra en helgtidning. Numera är det knappt någon som har en aning om vad en helgtidning är för något. På den tiden fanns något som kallades tidningsfria dagar och de var verkligen helt tidningsfria. Även nu tar morgontidningarna ledigt vissa stora helgdagar på året men den som är sugen på nyheter har alltid kvällsbladen att ta till. Så var det inte då – inga tidningar alls kom ut på juldagen, nyårsdagen, trettondagen, långfredagen, påskdagen, pingstdagen och ytterligare ett par dagar på hösten.
Ett par förlag gav ut publikationer, tillverkade och tryckta långt i förväg, till dessa dagar. De hette Helgens Nyheter och Aftonposten och några nyheter innehöll de sannerligen inte. Malmborg insåg att det fanns plats för konkurrens i sektorn och bad mig bli chefredaktör och enmansredaktion. Nya tidningens namn skulle bli Helg-Extra. Jag bodde nu i Leifs villa och i bottevåningen, alldeles intill garaget, fanns en lokal som skulle passa till redaktion. Nu var det dags att jaga skribenter och jag utnyttjade alla mina gamla kontakter. Det blev faktiskt en tidning, inte bara en utan en hel massa. Nyheter, nja, knappast. Men en grej du inte läst tidigare är väl på sätt och vis en nyhet.
Tidningen Åkeri & Transport
ÅKERI & TRANSPORT
Lennart Lindström dök fram lite då och då i mitt liv. Under 80-talet hade han börjat ge ut tidningar om saker jag kände mycket dåligt till – släpbara mobiltelefoner till exempel. Nu hade en av hans gamla vänner, Rudolph Tornérhielm, hört av sig. Tidningen Åkeri & Transport skulle avyttras från förre ägaren till Åkeriägarnas Centralförbund och behövde en redaktör. Lennart föreslog mig trots att jag på heder och samvete försäkrade att jag inget visste om lastbilar, bakgavelhissar och dieselmotorer. ”Du lär dig”, sa han. Det gjorde jag, men lätt var det inte. Fast med hjälp av goda medarbetare blev det en tidning som fortsatte att respekteras i branschen. Efter ett par år skulle tidningen flytta till Vimmerby där tryckeriet låg. Jag fick erbjudande att följa med men trivdes alltför bra i Bromma där jag nu köpt Leif Malmborgs villa.
Tidningen Helgnytt
HELGNYTT
Lennart Lindström visste med ens att jag var ledig och nu hade också han bestämt sig för att ge sig in i helgtidningssvängen. Hans mediabolag Communication Center hade utvidgats betydligt men än fanns det nischer kvar och i en av dem tyckte han att jag skulle dväljas.
Jag sa förstås ja – man mår ofta mycket bättre av att säga ja i stället för nej. Åter började jag jaga artiklar och skribenter. Nu gick det lättare, de flesta som höll på med allmänjournalistik kände till mig. Ännu hade inte datorerna gjort alltför stort intrång tidningsbranschen så jag fick än en gång mäta och rita sidor där prutmånen satt i bilderna. Tidningen sattes hos det lilla företaget Trëma på Igeldammsgatan i Stockholm så där började jag snart känna mig som barn i huset.
Tidningen Helgbladet
HELGBLADET
Lennart Lindström började konkurrera med sig själv genom att också ge ut Helgbladet på dessa tidningsfria dagar. I den medverkade jag rätt ofta under både eget namn och pseudonym, ritade en del sidor, men det var Helgnytt som var ”min” tidning. Men när allt såg som ljusast ut avled Lennart.
Tidningen Produktnyheter i Byggbranschen
PRODUKTNYHETER i BYGGBRANCHEN
Tidningsbranschen som arbetar i skuggan av de stora drakarna är inte så stor. Alla känner mer eller mindre alla. Det nybildade Hydra Media hade startat en tidning som hade det trista namnet Produktnyheter i Byggbranschen och flyttat in i Wennergren Center i Stockholm. Av någon anledning behövde de en redaktör som stramade till tidningen och jag blev kontaktad. Efter några nummer beslöts att tidningen behövde ett annat namn.
Tidningen Bygg & Fastighetsnotiser
BYGG & FASTIGHETSNOTISER
Företaget fick en ny adress i Hammarbyhamnen och tidningen fick det lite, bara lite, bättre namnet Bygg & Fastighetsnotiser med mig som chefredaktör. Killarna som ägde företaget var expansiva och ville skaffa mer möjligheter att sälja annonser, som var den stora inkomstkällan. De kände till att jag jobbat med Åkeri & Transport så en tidning av det slaget, fast i tabloidformat, började diskuteras.
Tidningen Maskin & Transport
MASKIN & TRANSPORT
Det bestämdes att en sådan skulle ges ut och att den skulle heta Maskin & Transport och plötsligt var jag chefredaktör för två tidningar samtidigt. Det dröjde några nummer innan den var inarbetad men sedan kom inbjudningarna från de stora (och mindre) lastbilsföretagen till visningar av nya bilar och tillbehör, oftast nere på kontinenten.
Fast det här tog en ände med förskräckelse. Det visade sig att herrar förläggare hade missat att betala in de skatter staten krävde och efter en turbulent tid försattes hydran i konkurs.
Gudskelov var jag inte arbetslös. Mina deckare gick hyfsat, jag monterade böcker åt olika förlag och privatpersoner. Inte förrän alldeles nyligen blev jag ombedd att göra tidning igen.
Tidningen Forum Edsvik
FORUM EDSVIK
Egentligen skulle den handla om sådant som ligger utanför min geografi och mitt kompetensområde. Tidningen handlar om Edsvik i Sollentuna och ges ut av Stallbackens vänner som står Edsviks konsthall nära. Hittills har bara ett par nummer kommit ut men det verkar som om det ska bli fler.
Tidningen DAST Magazine
DAST MAGAZINE
Mellan åren 1995 och 2007 jobbade jag som redaktör för tidningen DAST Magazine, vilket var både mitt mest ambitiösa tidningsprojekt någonsin och min största huvudvärk. Klicka på tabben "DAST" för att läsa mer.
FÖLJETONGER
Många av mina böcker gavs ut som följetonger i diverse tidningar genom åren. Här följer ett urval som jag skannat själv ur min privata samling (de äldsta först).
Sommaren 1994 arbetade min hustru Birgitta (1940–2009) med den internationella Amerikanistkongressen i Stockholm. Huset i Bromma skulle bli spelplats för både sammanträden med heta diskussioner och dessutom behövde flera delegater sovplats. Jag fick beskedet att det vore lämpligt att jag befann mig på annan plats under en månad.
Eftersom jag lovat den då 14-årige sonen Johannes en resa passade det bra att vi packade väskorna och placerade oss i den Volkswagen Golf som då var familjebil samt drog iväg söderut för att se så mycket av Europa vi hann med på en månad. Resan var någorlunda väl förberedd efter telefonsamtal till goda vänner i olika länder.
En av dessa vänner var Iwan Hedman–Morelius som tillsammans med sin fru Margareta var bosatt i Campo Verde, en liten by söder om Alicante i Spanien. Han hade gett ut deckartidskriften DAST Magazine i Sverige sedan 1968 men det var betydligt svårare att sköta distributionen från Spanien och han hade flera gånger bett mig köpa tidningen av honom och fortsätta utgivningen. Jag hade ställt mig mycket tvekande till den saken.
Efter en zickzackande bilfärd genom en mängd länder kom vi fram till Campo Verde, blev hjärtligt mottagna och väl trakterade. Alltför väl kanske eftersom jag efter ett par våta kvällar gick med på att överta tidskriften om jag fick den gratis. Iwan var säkert desperat för han gick med på det.
1995 skulle mitt första nummer ut. Den digitala tekniken var okänd för mig men hjälp fanns att få. Jag kände förläggaren Ulf Castelius (1942–2001) som kunde sätta ihop både böcker och tidningar med hjälp av programmet PageMaker och med honom som DASTs andre chefredaktör producerades nummer 1 1995 med Andrew Vachss och Ed McBain som omslagsgossar.
DAST Magazine nr. 1, 1995
DAST nummer 1, 1995
Sen skulle nummer 2 ut och där höll det omedelbart på att spricka. Ulf fick andra uppdrag och avsade sig jobbet. Jag tvingades skaffa PageMaker, lära mig programmet, montera tidningen och överlämna resultatet till ett tryckeri samtidigt som min fru under protester tillsattes som chefredaktör. Jag hade lärt mig programmet sisådär, endast en kunskap mankerade. Jag missade att bilderna i tidningen skulle länkas. Tidningen trycktes och jag blev förskräckt. Alla fotografier var svarta, saknade gråskala och nyanser. Men det fick gå. Tidningen sändes ut till prenumeranterna och inga klagomål hördes.
DAST nummer 2, 1995
Sen gick det lättare. När det var dags för tredje numret behärskade jag tekniken någorlunda, hade fått fler skribenter och vågade mig på att utöka sidantalet en aning och dessutom slutade jag med klammerhäftningen och såg att till DAST fick vikt rygg med namn och nummer enligt militär sed.
DAST Magazine nr. 3, 1995
DAST nummer 3, 1995 och VM i fritt brott
Som bilaga till detta nummer fick prenumeranterna den lilla novellsamlingen VM i fritt brott (VM i friidrott hade nyss timat). FKIS-författarna Jan Eric Arvastson, Ulf Durling, Kjell E. Genberg, Tage Giron, Jan-Olof Ekholm, Jan Ekström, Anders Mathlein, Carlösten Nordmark. Olov Svedelid och Ulla Trenter svarade för novellerna.
DAST nummer 4 1995, 1-3 1996 samt Mord, Soldat!
Som bilaga till detta nummer medföljde novellsamlingen Mord, Soldat. Novellerna var skrivna av Stieg Trenter, Ove Allansson, Jan Eric Arvastson, Jan Nygren, Jean Bolinder, Jan-Olof Ekholm, Carlösten Nordmark, Per Olaisen, Torsten G. Widholm, J-E Fornæss och Kjell E. Genberg.
DAST Magazine nr. 4, 1996
DAST nummer 4 1996 och 1-2 1997
Nu hade jag gjort ett antal tidningar men ännu hade de inte genererat någon vinst. Jag gick på knäna ekonomiskt. Min ledare i detta nummer hade den smått skräckslagna rubriken: Blir detta sista årgången?
DAST nummer 3 1997
Men redan i tredje numret detta år kunde jag konstatera att molnet börjat få en silverkant. Jag träffade Helmuth Glöck (1948–2008) som ägde Bokförlaget Gondolin i Stehag utanför Eslöv. Efter en kort sittning bestämdes att vi skulle slå ihop våra påsar och att DAST skulle tryckas på Helmuths eget tryckeri ESC Grafisk Produktion. Samtidigt började Birgitta få så mycket annat att göra att hon bad att bli befriad från jobbet som chefredaktör. Jag återinstallerade mig själv på den posten men ville ha henne kvar i redaktionen varför en post som redaktionssekreterare veks åt henne.
DAST Magazine nr. 4, 1997
DAST nummer 4 1997 och Glitter
Vi höll oss fortfarande till omfånget 64 sidor plus omslag, format A5 (den tidigare sidantalsökningen blev mycket kortvarig), men nu kunde DAST för första gången ståta med ett omslag i färg.
Med detta nummer följde också novellsamlingen Glitter med bidrag av Jan Eric Arvastson, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Tage Giron, Kristoffer Leandoer, Carlösten Nordmark, Jan Nygren och Per Olaisen.
DAST nummer 1 1998 och Index för åren 1995-1997
Tidningarna, både dags- och periodisk press, hade skrivit en hel del om att jag tagit över Sveriges äldsta deckartidskrift och att jag faktiskt lyckats göra den till en publikation som också kunde läsas av andra en samlare och nördar. Nu ökades sidantalet till minst 130 sidor per nummer och omslagen fortsatte att vara i färg. Jag började faktiskt själv tycka att jag började kunna sätta ihop skapliga omslag. Där var det PhotoShop som gällde. Omdaningen gjorde att DAST uppmärksammades mer och mer vilket gjorde att prenumerantstocken växte.
1998 hade antalet publicerade artiklar blivit så stort att det nästan var oöverskådligt. Vi fick ofta frågor om i vilket nummer en viss artikel fanns. Därför gjordes ett Index för åren 1995 – 1997 som bifogades den tidning som skickades till prenumeranterna.
DAST Magazine nr. 3, 1999
DAST nummer 2-4 1998 och 1-3 1999
Jag började få så pass mycket att göra med novell- och romanskrivande att redaktörsskapet blev lidande. Men jag ville inte att DAST skulle bli lidande av detta och tog kontakt med min gamle vän Bertil Falk som arbetat med både tidningar och TV förutom att han var författare. Han gick med på att bli tillförordnad chefredaktör.
DAST nummer 4 1999
Efter DASTs återkomst till Sverige försökte jag, som de flesta andra utgivare av kulturtidskrifter, få bidrag från Kulturrådet. Det tog lite tid men sedan erhöll jag en mindre summa som räckte till en del av portokostnaderna. Helmuth Glöck var mer fena på att ansöka och summan blev större, men jag retade mig på att konkurrenten Jury alltid fick mer pengar än DAST. Så förblev det även i framtiden.
DAST Magazine nr. 1, 2000
DAST nummer 1 2000
Från detta nummer permanentades Bertil Falk på chefredaktörsstolen. Hans breda kunskaper gjorde att vi började satsa på att skriva om äldre svenska författare och deras böcker. Nu tog vi verkligen vara på den slogan jag myntade vid övertagandet: Tidskrift för underhållningslitteratur. Alla slags underhållande genrer skulle bevakas och Falk såg till att inte minst noveller av alla de slag lyftes fram. Under år 2000 gjordes omslagen av Hans Arnold.
DAST nummer 2-4 2000 och nummer 1 2001
Märkliga figurer började dyka upp på DASTs omslag sedan Bertil Falk lyckades få gamle vädermannen och konstnären Curry Melin att göra våra framsidor under året.
DAST nummer 2-4 2001 och nummer 1 2002
Bertils kontakter med äldre tecknare, författare och, i de fall de var döda, deras efterlevande resulterade i att DAST under året kunde återutge framsidesteckningar som tidigare prytt omslagen på Lektyr.
DAST Magazine nr. 4, 2002
DAST nummer 2-4 2002
I resten av världen försvann deckartidskrifterna. Det gjorde att vi omslaget till nummer 4 2002 kunde lägga ut den skrytsamma frasen ”Världens äldsta deckartidskrift”. Vår kollega Jury i Sverige var ju ett par år yngre än vi.
DAST nummer 1 2003
Från detta nummer kom Sällskapet Deckarvännernas ordförande att bli tidningens chefredaktör och Helena Stenback utsågs till redaktionssekreterare. Nu bestämdes också att omslagsbilderna skulle få annan kontinuitet. Författaren och konstnären Jean Bolinder ritade omslagen för de fyra kommande numren.
DAST nummer 2-4 2003 och nummer 1 2004
Lite sorgligt var att vi i premiärnumret 2004 kunde berätta att Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm (FKIS) lämnat parnassen efter att ha varit verksamma som författande grupp i 27 år. Nedläggningen berodde på att flera av medlemmarna avlidit.
DAST Magazine nr. 2, 2005
DAST nummer 2-4 2004 och 1-3 2005
”Kriget mot terrorn” hade pågått i några år och det började visa sig inom kriminallitteraturen. Vi lyckades skrämma en del av våra läsare med en bild som visar ett av flygplanen på väg in i World Trade Center där en ovetande turist står för att bli fotograferad. Skrämseln var obefogad. Man kan manipulera ganska bra med PhotoShop.
DAST nummer 4 2005 och nummer 1 2006
Japansk tecknad litteratur (så kallad Manga) hade sedan en tid spritts även i Sverige och min son Johannes hade fastnat så pass för konstformen att han började läsa japanska, först i Stockholm och därefter under ett par perioder i Tokyo. Jag påverkades också – så pass att under hela 2006 ägnades en stor del av varje nummer åt litteratur (och annat) från Japan.
Sista numret av DAST Magazine
DAST nummer 2-4 2006 och nummer 1 2007
Vi visste det inte, men anade kanske att DASTs dagar som papperstidning var räknade. Kulturrådets pengar sinade. Jag bet ihop och levde på hoppet.
DAST nummer 2-4 2007
Det visade sig att det inte längre gick att hoppas. I och med detta nummer lämnade DAST ”denna usla värld”. Men bara som papperstidning. Chefredaktör Strandell grundade Stiftelsen DAST för att fortsättningsvis ge ut tidskriften på Internet. Där finns den fortfarande (www.dast.nu) fast i förändrat skick och med fler läsare än någonsin eftersom det inte kostar något att läsa den på nätet. Förändringen består mest i att den inte längre har långa, presenterande artiklar utan i huvudsak sysslar med recensionsverksamhet. Jag finns fortfarande med på ett litet hörn.
Man kan se alla DASTs omslag under tabben "Galleri" under "Övrigt."
Serier
Jag på omslaget på tidningen Se
Jag och seriernas värld
När jag i början av 70-talet skrev min westernserie Ben Hogan för Williams Förlag kom nästan genast förslaget att den skulle förvandlas till seriealbum. Jag satte mig genast ner för att förvandla den första boken till seriemanus. Detta fick göras mellan alla de bokuppdrag jag hade. Lite stressigt var det, men det gick. Jag var ung och behövde inte sova så mycket.
Omslaget till seriealbumet tecknades av Bengt Olof ”Bowen” Wennerberg medan inlagan ritades av signaturen Pinto hos Selectiones Illustradas i Spanien. Denne spanjor hade inte mycket hum om hur det såg ut i 1800-talets Sverige. I serien liknade det i mångt och mycket Holland. Men Pinto var en driven tecknare, mycket duktig.
Första albumbet av serien Ben Hogan
Lite kuriosa: Albumet såldes till Spanien för utgivning. Där kom det aldrig ut. Däremot i flera länder i Sydamerika, tryckt på uselt papper. När jag fick höra det kontaktades Selectiones Illustradas. Det visade sig att rättigheterna förpassats till ett nybildat förlag som passande nog konkade så fort jag började fråga efter royaltyslantarna från Sydamerika. Några sådana har aldrig synts till och inte heller har jag fått något arkivexemplar av tidningarna från den kontinenten. Däremot har jag sparat en bild från tidningen Se där böckerna om Hogan spreds ut över min gräsmatta i Vallentuna medan familjehunden Prince (döpt efter hustruns cigarettmärke) bevakade den beväpnade författaren.
När jag arbetade med Idolnytt var vår värsta konkurrent Bildjournalen. Där dök det upp en tecknad seriefigur, ett mods med långt hår och amerikansk arméjacka vid namn Modde. Lite senare blev jag bekant med figurens upphovsman. Han hette, och heter fortfarande, Carlos Canel och hade kommit till Sverige från Uruguay. Carlos ville göra längre serier med sin figur och ytterligare en som fått namnet Vikingsson.
Serien Modde
Vi började samarbeta. Jag skrev manus till serierna och Carlos tecknade för glatta livet och lite senare kom den första serietidningen Modde ut med titelpersonen i början och serien Vikingsson längre in i tidningen. Carlos var inte nöjd med det första förlaget som bara ansåg sig ha råd att trycka tidningarna i tvåfärg. Till sist hamnade vi hos Williams förlag, fick fyrfärg och både vi och läsarna blev belåtna. Modde levde ganska länge som egen tidning, kom ut i flera länder och förekom en tid i andra serietidningar, bland annat 47:an Löken, tills ingen längre visste vad mods var för slags människor. När ingen längre relaterade till dem var det ingen idé att fortsätta.
Regissören, producenten och skådespelaren Arne Stivell (1926–1997) föddes som Arne Ossian Svensson i Rättvik och låg bakom många populära filmer från 40- till 70-talet. Han skrev en ungdomsbok som hette Mika och renen Ossian. Av den gjorde han film för TV och ville få Williams förlag att omvandla historien till seriemagasin. Han skrev det första manuset men sen tog det stopp. Eftersom jag skrev böcker åt förlaget fick jag frågan om jag ville hitta på seriemanuskript med Mika och hans ren i huvudrollen. De ville ha manus som fyllde tio serietidningar. Jag lyckades faktiskt uppfylla det kravet. Alla tidningarna kom ut 1984.
Serien Maffia
På bio hade Francis Ford Coppolas film Gudfadern haft premiär 1972 i både USA och Sverige och orsakade häftig efterfrågan på historier i maffia-miljö. Williams Förlag ville ha en serietidning med detta motiv och gav mig ett erbjudande jag inte kunde motstå. Jag skulle hitta på ett par fräna FBI-agenter som slogs mot den amerikanska maffian och det skulle vara mycket action. Egentligen visste jag inte så mycket om Cosa Nostra och de första magasinen hade rätt allmänna historier med mina hjältar Jack Preston och Joe Ryan. Men det var ett intressant ämne som fick mig att skaffa ett stort bibliotek med faktaböcker om både den sicilianska och amerikanska maffian. Tidningen Maffia blev faktiskt en stor succé och kom ut i en mängd europeiska länder. När Williams och därmed Maffia lades ner av sina amerikanska ägare satt jag där med ett stort outnyttjat underlag. Det skulle ta mer än 30 år innan jag kom mig för att göra någonting av det, men 2005 kom till sist boken ”Maffia – en brottsorganisation från födelse till fall”.
Telefonkontakt, som jag skrev för Starlet
Andra serier jag jobbat med
Jag skrev ett ganska stort antal tjejserier för tidningarna Starlet, Fluffie och Min häst, skämtserier i Buster, Frisk och Rask, Tigern och Flygsoldat 113 Bom och vilda västern-stories i Apace, Tomahawk, Vecko-Western och Western-Serier. Jag tror det var Tomahawk som gav mig uppdraget att hitta på en indianserie. Jag grunnade länge innan jag med ett småleende på läpparna kom på huvudpersonens namn, pojken Jon-Khe. Smilet kom av att min son heter Johannes och i mina hemtrakter i Hälsingland brukade folk med det och liknande förnamn bli kallade Jonke. I mina gömmor har jag också en serie som heter Vilse i västern. Lappen med tidningens namn och nummer är försvunnen. Klistret har väl torkat och lossnat. Om någon vet var den serien publicerats och talar om det för mig blir jag tacksam.
Till och med tidningarna som rörde sig i porrsvängen ville att jag skulle skriva seriemanus åt dem. En serie som tydligen blev populär och trycktes om flera gånger hette Skålmannen.
Man kan se fler serieexempel under tabben "Galleri" under "Övrigt."
Musik
Jag och musiken
Morfar spelade tramporgel och mormor gitarr. I mitten av 50-talet hade jag själv gjort misslyckade försök att lära mig spela pianodragspel. Av mormor lärde jag mig i stället tre durackord på gitarr (D, G och A7) och fick faktiskt vara med i en del lokala orkestrar, där jag snart gjorde mig ett namn som ”Södra Norrlands sämste gitarrist”. Fast jag var mer intresserad av att bli känd i Dixieland-sammanhang. Jag skaffade en trumpet och hade Louis Armstrong som idol. När jag 1955 mer eller mindre tvingades till att bli sjöman tog jag detta instrument med mig och satt på backen (vilket på en båt underligt nog är längst fram) och övade på slagdängor som St Louis Blues, St James Infirmary och den skitsvåra Tiger Rag som skulle spelas snabbt. Det lät över hela fartyget och troligen fanns en kritiker ombord. Trumpeten försvann spårlöst innan vi ens nått de tyska farvattnen.
Efter återkomsten till Sverige skaffade jag egen gitarr igen och spelade offentligt med olika konstellationer – fortfarande mest i dur trots att jag gillade blues.
I början av 60-talet hamnade jag som lokalredaktör för Hälsinge-Kuriren i Ljusdal och där träffade jag popgruppen The Panthers som alla bodde i den lilla byn Tallåsen, cirka en mil från centralorten. Jag kom att bli deras manager och tillsammans med bandledaren och sologitarristen Jan-Erik Rehn började jag skriva låtar. Alla i dur, för vad ska man med mollackord. Det var ju trots allt det glada 60-talet. Om låtarna sen fick några molliga harmonier svär jag mig fri och skyller på Jan-Erik.
Småningom kom jag till Stockholm och jobbade med olika popgrupper och fortsatte att på mitt amatörmässiga sätt skriva låtar. Tillsammans med Bjärne Möller i Lee Kings skrev jag låten Give me just another beer, vilket kanske berättar en del om mina dryckesvanor.
Nu en liten efterlysning: Jag och Mike Watson förfärdigade en låt vars titel både han och jag har glömt. Den spelades in och hamnade på en tunn plastskiva, distribuerad tillsammans med ett nummer av Bild-Journalen. Den som vet var man kan hitta den och spela av den har min eviga tacksamhet.
Musik som jag gjort
Dessa låtar (MP3) får fritt laddas ner för eget, icke-kommersiellt bruk. För annan användning, kontakta Kjell E Genberg.
Humanioraforskaren Anders N. Nilsson vid Umeå universitet, med inriktning mot populärkultur, har skrivit fem vetenskapliga uppsatser om Ben Hogan, det mycket grundligt. Han börjar med en bibliografisk översikt där det berättas om berättelsens framåtrörelse, de olika upplagorna, serieversionerna samt ljud- och e-böcker, för att fortsätta med att penetrera ramhandlingen, dialogen, textmängden och sidornas luftighet. Vidare går han in på de namngivna karaktärerna, drar slutsatser om varifrån namnen härrör för att sedan gå in på geografin där Hogan rört sig. Boken är rikt illustrerad i färg och svartvitt. Låter det trist och vetenskapligt? Det är det inte. Han tar också på ett både pedagogiskt och humoristiskt upp den historiska bakgrund som möjliggjort mängden av vilda västernböcker som publicerats genom åren.
Hembygdsbokens redaktör Jan-Eric Berger har gjort en lång intervju med mig som publicerats under titeln Pojken från Gia som blev Sveriges meste författare.
"Sveriges med största sannolikhet mest produktiva författare pratar om sexy westerns, Curt H:son, Kjell Hallbing, Bo Lagevi, Christian Aage, Matt Jade, Fnask i fördärvet, Kuk, kuk sa göken, sextiotalspop och ståndsrätter. Bland annat."
Författaren harangerar mig i denna bök då han bland annat använt sig av min roman Brännvinet, bössorna, bilan som underlag vid sitt skrivande av denna faktabok.
Boken handlar om Folkparken i Ljusdal och i den omnämns jag lite här och var som manager och PR-man för olika band, i huvudsak för hemmahjältarna Panthers från Tallåsen.
Här berättas om vilda västern-vurmen i Sverige från äldre tider till 2000-talet. Att jag finns med beror på i första hand Ben-Hogan böckerna men också de om andra westernhjältar som kom ut på 1970-talet.
Under rubriken Från Hsons porrfabrik till Sexy Western skriver Anna-Lena Lodnius en rikt illustrerad artikel om min tid som sexförfattare över 12 sidor i denna coffee table-bok.
Författaren Niklas Rådström hamnar på Huddinge Sjukhus och där samtalar han ofta med sin läkare som han bara presenterar som Helena. De talar om skrivande och då berättar hon om sin far som skriver underhållningslitteratur. I en passage skriver han uppskattande om den mannen som troligen inte umgås i det förljugna sällskap av ”seriösa” författare som Rådström inte till fullo uppskattar. Underhållningsförfattaren nämns aldrig vid namn men det står ändå klart vem det handlar om.
Amerikansk bok/tidning som berättar om popband och -musiker världen runt på 1960-talet. En lång artikel handlar om The Panthers från Tallåsen utanför Ljusdal där manager Genberg påstås ha sett till att orkestern blev mycket mer känd än den annars skulle ha blivit. Det berättas också om de inspelade låtar Genberg skrev tillsammans bandledaren Jan-Erik Rehnh.
Bertil Falk har skrivit den svenskspråkiga science-fiction-litteraturens historia i tre band. Flera av mina noveller tas upp i samtliga böcker och kategoriseras som science fiction, något som jag själv aldrig avsett. Men Falks motiveringar verkar underbyggda så jag får väl gå med på dem.
I artikeln om Williams Förlags storhetstid talas bland annat om serien Modde som tecknades av Carlos Canel efter manus av mig. Även Vikingsson av samma upphovsmän finns med som illustration i färg. Där berättas också att 1975 avslutas Williams albumutgivning med ett 48-sidigt seriealbum i färg med westernhjälten Ben Hogan. Här talas också om min serie Maffia som illustreras med ett omslag. Dessutom finns en illustration föreställande en reklamfolder från de nordiska Williams-förlagen med en bild på Ben Hogan.
Min mångårige vän, författaren Björn Hellberg, skriver i memoarboken om att skriva många böcker:
"En pompös skald påstod att författare inte borde framträda med nya verk förrän högst var femte eller sjätte år eftersom själen behöver tid att mogna. Kjell E. Genberg – kallad ’Sveriges mesta författare’ intervjuades i samband med det bombastiska yttrandet och frågades om hur mycket han kunde producera under en arbetsdag:
– Det beror väl på hur stor själen är just då, svarade Genberg."
Radioprofilen Kalle Lind listar onödiga böcker och två av mina är med: Krantz från Glädjevården, biografin över skådespelaren Gösta Krantz som jag skrev ihop med Olov Svedelid samt porrboken Kuk, kuk sa göken. Motiveringarna skiljer sig något men är inte odelat negativa för någon av dem.
Jag arbetade som PR-man för Slam Creepers 1967 och en kort tid framåt vilket noteras i denna coffee-table-book. Bland annat finns en redogörelse för hur jag och Björn Skifs en natt redigerade ihop bild och ljud till en video på bandets inspelning av låten Joe’s Got The Right.
I boken Brottsplats Lidingö av Jan Malmstedt (Kulturhistoriska Förlaget) finns ett långt kapitel om min bok Höjdaren från 1980. Malmstedt skriver lika initierat om många andra utmärkta kolleger, levande som döda, som förlagt sina intriger till Lidingö. Dessutom berättar han om de verkliga deckarna – kriminalpoliserna – på ön som tidigare hade en fungerande polisenhet. Intressant och givande bok.
"Han hade lika gärna kunnat bli truckförare, sjöman eller tivoliarbetare. I stället blev Kjell E Genberg Sveriges meste författare genom tiderna, en omständighet som han mer eller mindre skyller på artisten Björn Skifs...
Med runt 250 titlar är Kjell E Genberg – mannen med en evig glimt i ögonvrån – oöverträffad vad gäller produktivitet. I år är det jämnt ett halvsekel sedan som han gav ut sin första text mellan hårda pärmar, ”Nästa nummer”, en bok på eget förlag som aldrig har kommit i undertecknads väg.
– Jag är glad att du inte läst den, säger Kjell. Det ska du också vara: det är en tämligen illa skriven och ganska kort sak. Titeln är dubbeltydig eftersom boken handlar om ett popband som med denna fras presenterar nästa låt, men den handlar också om popkillarnas mest uppskattade fritidssysselsättning..."
I schlagerkompositören Lasse Holms memoarer berättar han om hur artisten och skojaren Johnny Bode gett ut Bordellmammas visor, som blev en jättesuccé. Man tyckte att vi skulle surfa vidare på den framgången och utöka med Bordellmammas julvisor och Gammeltjo med bordellmamma 1972.
De skivorna var faktiskt de första som producerades i Lasses, Lennart Karlsmyrs och Leif Malmborgs KMH-studio på Hornsgatan i Stockholm.
Lasse skriver: "Kjell E. Genberg, den numera hyllade deckarförfattaren. Hade skrivit texterna och jag spelade gitarr och gjorde någon sånginsats. Belly Gezon sjöng också. Och dessutom betalades det ett engångsgage till en mycket känd skådespelerska. Hon hade definitivt inte sjungit de texterna i dag... Plattorna kom ut på ett skivbolag som givetvis döpts till Kondom Records. End of Story..."
Jag lärde känna Lasse under samarbetet med Lennart Lindström, manager för popgrupper som Moonlighters, där Lasse var organist och sångare. Vi bodde senare i Vallentuna samtidigt och umgicks. Nu har vi bara sporadisk kontakt.
I ett uppenbart mycket subjektivt urval presenteras här deckare från Sveriges alla landskap. Många av mina romaner fattas men författarna har insett att Mannen på havets botten utspelas i Blekinge och att Hälsingland är spelplats för Varulven i Ljusdal.
I sin memoarbok berättar författaren Dag Öhrlund om sitt liv som skrivande människa och om personer han träffat. I ett långt (18 sidor) kapitel döpt till Såna som han görs inte längre... skriver han om mig att "han förmodligen är Sveriges mest produktive författare som aldrig varit i närheten av ett kulturpris men fått ungdomen att läsa." Gott Beröm av en uppskattad kollega.
Karl Berglund, doktorand vid Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, ger i denna del av sin doktorsavhandling statistiska perpektiv på svensk kriminallitteratur 1977–2010. Jag är som Genberg omnämnd på sidorna 37, 64, 125, 138, 175, 177, 181, 184 och 194, som K. Earl Ginsburg på sidan 185 och som Christian Aage på sidorna 37, 138 och 184.
I avsnittet om hantverk och disciplin skriver Öhrlund: "En symbol för att man måste tro på sig själv för att lyckas är Kjell E. Genberg. Trots att han är Sveriges förmodligen mest produktive författare genom tiderna med tvåhundrafemtio publicerade romaner, sexhundra noveller och oräkneliga faktaartiklar bakom sig vet få vem han är. Med sin kombination av envishet och positivism han Kjell lyckats ägna större delen av sitt liv år det han älskar mest – att skriva."
Sedan följer 12 sidor där Öhrlund berättar om mitt liv och mitt sätt att arbeta med manus.
Under resan som skulle bli denna skildring sammanstrålade Per Erik Tell och jag i Tallåsen som ligger någon mil från Ljusdal i Hälsingland. Jag var där för en revivalkväll med orkestrarna Panthers och Shanes. Tell följde med på repetition och berättar livfullt om hårt gitarrljus och den märkliga drycken Fjäll-Pommac.
I denna bok, i första hand avsedd får studenter vid universitet och högskolor berättas om detektivromanens utveckling, genrer och perspektiv. Jag omnämns kortfattat på sidan 110 där författarna tar upp att jag under pseudonymen Christian Aage beskriver hur två kvinnliga poliser förföljs av en serievåltäktsman och mördare i romanen Ersättaren (2007).
Per Olaisens bok med undertiteln Bidrag till en historik koncentrerar sig – med några få undantag – på noveller som publicerats i bokform. Ett stort antal av mina noveller är nämnda och i några fall kommenterade.
DEN HEMLIGHETSFULLE JOURNALISTEN KURT PERSSON (2006)
DN-journalisten och deckarkritikern Kurt Persson (1930-2004) och jag blev vänner i slutet av hans liv. Det visste nog inte Gösta Arvidsson som skrev boken om hans liv där det finns ett avsnitt om Kurts tid som deckarrecensent. Där blir jag omnämnd i ett citat: ”Den flitige Kjell Genberg kallades vördnadsfullt ’son av Hälsingland’.”
Historik över de tecknade seriernas utveckling i Sverige och de persones som haft stor betydelse för detta. Jag halkar in på ett bananskal eftersom jag skrivit manus till serier som Flygsoldat 113 Bom och Frisk & Rask.
I denna bok listar kritikern Bo Lundin mer än 500 detektiver, thrillerhjältar, äventyrare, medhjälpare – samt en och annan minnesvärd skurk. Min kriminalpolis Nisse Bredberg presenteras liksom organisationen Enheten. Också Ben Hogan har fått en spalt på samma uppslag som kommissarie Nils Holgersson. Arnold Nyman, min kommissarie i böckerna som skrevs under namnet Christian Aage, är också med.
Bibliotekstjänst gav ut detta urval av svenska och översatta deckar- och thrillerserier. Jag presenteras med serierna om kommissarie Holgersson, serien om Nisse Bredberg, Enheten-serien samt den om kommissarie Återberg. Om jag ska vara ärlig är denna bok både slarvigt gjord och ofullständig.
I denna bok, utgiven av Göteborgs bibliotek berättas om mig och min pseudonym Christian Aage vars huvudperson, kommissarie Arnold Nyman, bedriver större delen av sina utredningar i den stora sjöfartsstaden vid Västerhavet.
Per Olaisen, deckarkännare från västkusten skriver i denna personliga bok om kriminallitteraturen som underhållning. Här finns minnesbilder och anekdoter om författare och kritiker samt ordlistor för att bättre förstå vad deckarrecensenter egentligen menar.
I Skrifter från Centrum för lättläst Nr 2 presenterar jag mitt författarskap med foto i samband med att jag skrivit flera korta lättlästa böcker åt detta förlag.
Boken sammanställd av Bernt-Ove Andersson som också skrivit en litteraturhistorisk översikt, ett antal författarporträtt samt ett större register över länets litteratur. I registret noteras två av mina pseudonymer samt 36 titlar från J. B. Flipperbottoms arv (1972) till Kusinen från Sibirien (1995). Där till nämns "en mängd westernböcker och deckare" med hänvisning till biblioteket.
Katalog över priser begagnade deckare från äldre tider fram till 1994. Jag finns representerad med 19 böcker, från Fnask i fördärvet till Döingen som försvann, som kostar mellan 60 och 75 kronor.
Biografiskt lexikon där författarna själva fick skriva fritt om sig själva. Jag lyckades få ihop en dryg spalt och de tog in mitt foto där mitt hår fortfarande är tjockt och ännu inte grånat.
Kritikern Bo Lundin skriver (på engelska och svenska) i denna volym om den svenska deckarens historia och om dess författare. Jag nämns som en i gänget Bo Lagevi och i övrigt skriver han: "Kjell E. Genberg skrev vildavästernromaner åt kioskförlagen innan han 1974 debuterade i kriminalgenren med Fnask i fördärvet, en polisroman som följdes Av en slump (1976) och Gomorron Sodom (1977) om samma huvudperson. Han har skrivit flera thrillers, av vilka rånarhistorien Ingivelsen (1979) med vardagssvenskar som agerande och Höjdaren (1980), som turnerar knark och kidnappning, håller god svensk klass.
Litteraturhistorikern Yngve Lindung granskar kiosklitteraturen i denna bok för skolan. Han menar att berättelserna, oavsett om de är deckare, westerns eller kärleksromaner är skrivna efter strikta mallar. Han påstår, troligen med rätta, att jag är en av de mest produktiva författarna och menar att jag är ett snabbskrivarfenomen.
Gunnar är den norske deckarförfattaeren Gunnar Staalesen som av sitt förlag Gyldendal hyllas på sin 50-årsdag. Då vi var vänner bad man mig om ett bidrag och jag skrev en hyllningslimerick till födelsedagsbarnet.
Yngve Lindung går åter till storms mot den så kallade kiosklitteraturen där han ger mig och mina kolleger som ger ut böcker som inte säljs i bokhandel en käftsmäll inlindad i vetenskaplig vokabulär. Han konstaterar att "De mest producerande svenska namnen är Kjell Genberg (alias Matt Jade, Shell Earlin, K. Earl Gínsburg) Signe Björnberg (Sigge Stark), Ann och Örjan Björkhem, Tommy Schinkler och Ole Begel".
Bilder kan vara större eller mindre än de ser ut på denna sida.
DAST Magazine-omslag
Bilder kan vara större eller mindre än de ser ut på denna sida.
Serier
Bilder kan vara större eller mindre än de ser ut på denna sida.
Video
Osänd intervju med mig (1998)
Peter Olofsson presenterar sin inläsning av Fnask i fördärvet (2020)
Promofilm från 2018 för "Där ingen falskhet bor" (X-gruppen)
Fredde Granberg presenterar ljudboken Skulden 2017 (nyutgåva av Arnold Nyman – Kungen hotad)
Mitt bidrag till novellsamlingen #Älskanoveller (2014) presenteras
Mitt korta medverkande i kortfilmen Grejen (1966)
Kjell E. Genbergs hemsidor
Av Johannes Genberg
Jag var en ung tonåring när internet slog igenom i Sverige runt 1994. Även om vi inte riktigt visste vad vi skulle ha det till så var det något väldigt spännande för oss som redan hade datorvana. Att kunna komma åt all information från hela världen på bara några sekunder, det var fortfarande ren science-fiction. Inte långt efter hörde jag talas om "WWW," "HTML" och "hemsidor." Jag hade ingen dator som kunde visa hemsidor (jag hade en Amiga), men min kompis hade det och det var på hans dator jag skapade min första hemsida, som handlade om råttor. Jag hade nämligen råttor som husdjur då, men det var mest bara en ursäkt för att få göra en hemsida. Det var det som var mest spännande för mig. Jag använde något program och laddade upp hemsidan till Passagen, som i mitten på 90-talet erbjöd gratis hemsidor på hela 3 megabyte (!). Detta var runt 1996. Passagen finns inte längre kvar, och inte heller min första hemsida: försvunna reliker från folknätets barndom.
Första versionen
1998 lärde jag mig att programmera enkel HTML för ett jobb. Jobbet blev det inget med, men beväpnad med denna nya kunskap så föreslog jag för min far (Kjell E. Genberg) att han skulle skaffa en hemsida. Han var skeptisk, och med all rätta, för mest av allt ville jag tjäna lite extra pengar. Jag hade verkligen inte tänkt göra jobbet gratis. Klokt kanske, för det visade sig att det skulle bli väldigt mycket jobb. Pappa hade redan skrivit en förbannat massa böcker, så det som jag trodde var en bra extra-inkomst för mig visade sig vara rena rama slavlönen när man slagit ut alla arbetstimmar som det tog att skapa sidor åt varenda bok. Men en hemsida blev det och pappa betalade nöjt för arbetet.
Det var en sida som hade stolt stått bland alla andra ... om det varit 1994. Sidan hade allt: bakgrundsbild på något grått, tilltyglat papper, en alldeles för stor bild på en ful gubbe (inte Kjell!) och mängder av centrerad text. Kanske en animerad GIF också någonstans. Ja, det visade sig att min kunskap i hemside-skapande var ytterst bristfällig. Jag räddades dock av att kunden var så lättimponerad.
Andra versionen
Nåja, det dröjde inte länge innan jag själv var missnöjd med designen. Mycket hade gått framåt på hemsidefronten, och den enda recension den stackars hemsidan fick gjorde sitt bästa för att hitta något snällt att säga om den. Jag är inte säker, men jag tror den fick sämst betyg av alla hemsidor det numret, och det var många som recenserades. Så jag föreslog att vi skulle uppdatera designen (mot en avgift, förstås!). Sagt och gjort och i början av 2000-talet var den klar. Denna gång var hemsidan både mer modern och bättre organiserad.
"Frames" var på modet vid den här tiden. Det är, för er som inte vet, ett sätt att dela upp hemsidan i flera, överlappande delar, och på så sätt kan man få rubriken att stanna på toppen och länkarna att stanna vid sidan. Frames skulle visa sig vara en ganska kort fluga, och idag används den inte alls. Men under några år var sidan modern. I alla fall nästan. Inte heller den sidan finns bevarad för eftervärlden, men man kan komma åt en halvt fungerande version via The Wayback Machine, som existerar just för att arkivera internet.
Tredje versionen
Frames föll som sagt snabbt ur mode, och därmed var det dags än en gång att uppdatera designen. Problemet var att jag inte hängt med utvecklingen. Jag höll på att plugga för att bli japanolog på den tiden, och hade ingen avsikt att jobba med hemsidor, eller IT, professionellt. Jag hade aldrig lärt mig Javascript, CSS, och inte ens nyare versioner av HTML. Jag var en dinosaurie, redan när jag nätt och jämnt passerat 20-strecket. Så jag gjorde som alla stora konstnärer och bara kopierar andra tills man har något som ser presentabelt ut. Faktum är att jag är nöjd med hur sidan blev, även om begränsningarna var påtagliga. Internet Explorer var den överlägset mest använda webläsaren på den tiden, så det var efter den jag anpassade designen. Olika webläsare tolkade HTML-kod olika, så använde man en annan webläsare såg inte hemsidan lika snygg ut längre. Bortsåg man från sånt så var sidan helt klart trevlig att både titta på och använda. Ett bevis på det är att designen lämnades orörd i över 10 år.
Fjärde versionen
Pappa blev äldre, och tänkte nu slutligen pensionera sig från författarjobbet. Han var ju trots allt i 70-årsåldern. Därför fick vi idén, tillsammans, att vi skulle göra om hemsidan till ett digitalt museum. Jag minns inte om jag ville ha betalt för jobbet, men det är ett rimligt antagande, med tanke på arbetsbördan.
Mina kunskapsluckor hade bara vidgats med åren, och det skapade ännu fler problem denna gång. Smartphones och paddar hade slagit igenom på bred front, med sina mindre skärmstorlekar, vilket hemsidor nu skulle anpassa sig till. Men det var helt enkelt bortom min förmåga. Om jag skulle göra en modern hemsida var jag tvungen att gå en massa kurser, vilket jag inte hade tid eller lust med. Mina planer på att bli japanolog blommade aldrig ut, men jag hade fått jobb som tunnelbaneförare och skulle gifta mig. Nä, jag fick helt enkelt göra det bästa med den kunskapen jag hade.
Efter ca. 8 månaders planerande och programerande släpptes den nya hemsidan för allmänheten den 24 februari 2014. Hemsidan var redan då rejält omodern, och ganska snart insåg jag att förr eller senare skulle jag vara tvungen att göra en ny. Men jag sköt det på framtiden, för hur mycket jag än ville göra något modern och snyggt så visste jag inte hur.
Femte versionen
Det visade sig och att museet inte bara led av gammalmodig design, pappa pensionerade sig inte heller. Tvärtom så blev han bara mer och mer aktiv med åren. Såhär i efterhand borde jag ha förstått att det skulle hända. Kjells favoritsyssla är, som vi brukar skämta, att jobba. Det är ett roligt skämt för att det är sant. Så när pappa började få tråkigt på ålderns höst började han helt enkelt jobba mer. Hemsidan svällde och blev en sorts försäljningssida istället, vilket den absolut inte dög till. Samtidigt hade Kjell blivit ganska aktiv på Facebook, och det var där han sålde böcker samt knöt kontakter. Hemsidan var nu bara ett sidoprojekt som inte betydde så mycket i det stora hela.
Jag hade blivit pappa och fick finna mig i att vara hemma mycket mer. Jag vet inte riktigt hur det började, men några år innan 2020-talet började jag göra hemsidor för skojs skull. Ofta hade jag en idé om vad jag ville göra, och sen fick jag leta på internet efter lösningar på hur man gör det. På så sätt lärde jag mig CSS, och jag blev så pass bekant med Javascript att jag med lite möda kunde använda det. Även om jag aldrig hade någon tanke på att göra något allvarligt med detta så ledde det hela till att jag plötsligt hade lärt mig en massa, och det utan att ens egentligen försöka.
Sommaren hade tagit slut året 2024 när en tanke slog mig: Kjell skulle fylla 85 år året efter! Det satte igång någon sorts mani inom mig, för hux flux bestämde jag mig för att slutligen göra den där hemsidan jag alltid velat göra åt honom. Jag hade ju nu kunskapen, samt en deadline. Det var bara att sätta igång.
Jag var fortfarande inte ett proffs, inte alls, så oftast när jag stötte på något tekniskt problem som jag inte kunde lösa var lösningen att kasta allt och pröva något annat. Det resulterade i en hemsida som såg annorlunda ut än jag först föreställt mig den, men den är trots allt något jag är mycket nöjd med. Sidan är tekniskt sett ganska primitiv, men stilmässigt passar den vår moderna tid, och jag hoppas att jag inte kommer behöva göra en sjätte version i framtiden.
Att skapa designen var den enklare, och roligare, biten. Att därefter sitta dagar ut och dagar in och klippa och klistra från den gamla hemsidan till den nya gav mig många arga blickar från familjen. Lyckligtvis lyckades jag undvika skilsmässa genom att påpeka hur bråttom det var med min (helt självförvållade och högst godtyckliga) deadline. Utan att överdriva tror jag att jag lagt ner 250 timmar på det här projektet, varenda lediga stund under många veckor. Det kanske inte hade varit värt en skilsmässa, men tillfredsställelsen över att ha gjort något bra för någon annan är inte fel.
Hemsidor anses vara pasé idag på grund av sociala medier. Men social medier kräver i någon mån att man är involverad i andras angelägenheter. Hemsidor däremot kräver inget av besökaren, utan man kan bara sitta där i lugn och ro och ta till sig innehållet. Läsa vad man vill, hur man vill och stänga ner allt när man så vill, helt utan dömande blickar. Det tycker i alla fall jag är lite befriande, och därför hoppas jag att hemsidor ska få en renesans. Om det händer så vet jag i alla fall en hemsida som jag tycker är värd ett besök: den du besöker just nu.
